Arbetsveckan

Niklas är 57 år och produktionsplanerare på ett större företag, han är bosatt i Fagersta.

Här berättar han om hur han upplevde övergången till flexibel arbetstid.

Jag gillade rutinen. Kom in vid åtta, kaffe, mejl, möten, lunch vid tolv, småprat med kollegorna, hem vid fem. En plats, ett sammanhang. Sen kom hybridmodellen – jobba hemifrån om du vill. Folk jublade, och visst, det var okej i början. Mer tid med barnen, fixa på tomten. Men något gick förlorat. Jag tyckte om att åka till jobbet på morgonen och att åka hem när det var klart. Sen blev kontorsytan ”för dyr”, och 2038 stängde de första avdelningarna.

2045 tog man bort kontoren helt. ”Platsoberoende, asynkront, output-drivet.” Arbetet blev en ström av uppgifter att leverera, när och var som helst. Folk säger att det ger dem mer frihet, men jag saknar arbetsdagen.

Nu är jag den enda som loggar in vid fasta tider, tar mitt substitutkaffe klockan nio, paus vid tolv. Och så AI-koordinatorn, förstås.

”Hej Niklas! Jag ser att du loggade färre aktiviteter den här veckan än ditt månadssnitt. Behöver du stöd i att optimera din output?”

Jag tål den inte.

Under 2030-talet genomgick arbetslivet en omfattande förändring där den traditionella 40-timmarsveckan successivt ersattes av mer flexibla arbetstidsmodeller. Drivkrafterna bakom skiftet var flera: digitaliseringen och AI-utvecklingen automatiserade många arbetsuppgifter, vilket minskade behovet av fasta kontorstider. Samtidigt bidrog oljekrisen 2029 till att transportkostnaderna sköt i höjden, vilket gjorde distansarbete till en norm snarare än ett undantag.

Den gamla idén om att arbete mäts i timmar ersattes av en prestandabaserad arbetskultur där individens faktiska bidrag blev viktigare än att spendera en viss tid på kontoret. Flexibla arbetstider, kortare arbetsveckor och uppluckrade gränser mellan arbete och fritid blev det nya normala. Arbetslivets funktion anpassades till livsstilen, snarare än tvärtom.