Däcken

Jag började köra buss i slutet av 2020-talet, början av 30-talet. Jag hade en ny start-up och det var en del jobb med företaget men det var precis när vi hade fått Lotten, och jag behövde ha ett ”vanligt jobb” med stabil inkomst, och så satt jag och pillade med firman på kvällarna. Det var precis i den vevan när de första stora fossilbränsle-förbuden kom och allt skulle ställas om till eldrift. Det var rätt häftigt att vara med om det där skiftet, över en natt ville ALLA åka kollektivt.  Det var ju rätt mycket protester och debatt i alla forum, och det var verkligen en stökig tid. Du vet, den trängseln på busshållplatserna, den har man inte varit med om vare sig förr eller senare. Men samtidigt var det för jäkla häftigt att vara del av det.

Jag minns att en av basarna på kontoret brukade köra peptalk över komradion med oss som var ute i trafiken. Så satt man där och körde och så kom det en liten uppdatering om trafikläget nånstans, och så avslutade han alltid med nåt sånt där som gjorde att man satt där och garvade som ett fån. Det gjorde den stora skillnaden, att det var nån som såg och fattade vilket kaos vi var i. Vi älskade den snubben, Anders tror jag han hette, eller Andreas.

Sen var jag kvar ett antal år, och fick köra den första generationens rälsbussar också. Det var sen, när vi la över mycket av trafiken till spår. Släppte däck mot asfalt och alla utsläppen som blev av det. Mikroplaster i luften och skit. Du, det där var en jädra fin tid. De var så vansinnigt roliga att köra, de där rälsbussarna. Lätta, svarade direkt på reglagen, och tysta. Och så körde vi helt andra vägar, det kunde vara rakt genom skogen, längs vattnet och sen rakt in i stan på en och samma sträckning. Ah, det var fint. Sen fick jag sluta köra kollektivt, jag hann inte med när firman fick fart på allvar. Men det var en fin tid.