Den nya infrastrukturen (2049)

 English below.

Det är så mycket som har förändrats sedan jag var ung. Jag minns hur det var att ta sig fram i Malmö på 2020-talet. Stadstrafikens buller från bilarnas och bussarnas däck, luften full med avgaser och en asfalterad yta som tog över staden. Vid tågstationerna på Malmö C och Triangeln trängdes folk på perrongerna för att få de sittplatser som fanns på de avgångar som gick. Ett kaos utan dess like - det gick aldrig att vara säker på att komma fram till matcherna i tid. Dessutom vägrade mina föräldrar att skjutsa mig även när bilen var “ledig”. De var med i Rebellmammorna och -papporna, och för dem var det självklart att jag skulle cykla! Men cykelvägarna var inte så kul: de byggdes alltid till förmån för bilarna och “om det blev några pengar över”.

När man 2028 beslutat att stärka Skånes bidrag till svensk matsäkerhet började även jag förstå att det mamma och pappa oroat sig för nog var på riktigt. Efter det började man dela upp Skånes yta på ett annat sätt än man hittills gjort. Mer odlingsbar jord och åkermark behövdes, vilket gjorde att vägnätet i både stad och landsbygd fick stå tillbaka. Mina hemska föräldrar, som jag tyckte då, gick t o m före: de sålde sin enda bil och lade mycket tid på att odla potatis och morötter som de dessutom delade med andra i kvarteret!

Detta skedde ungefär samtidigt som bränslekostnaderna ökade så pass mycket att få hade råd med bil. Hela kollektivtrafiken kraschade. Det var då jag bestämde mig för att satsa mina högskoleår på att lära mig mer om trafikplanering.

Miljörörelsen växte sig större än någonsin och Rebellmammornas massiva protester över hela Skåne gjorde till slut att politikerna enades om att små hållbara fordon så som cykel, elsparkcyklar, rullatorer och elektriska mopeder skulle bli de dominerande transportmedlen i städer, och att varje hushåll endast fick äga en bil. I vår familj var detta inget problem, men många, främst välbeställda, protesterade högljutt. Men efter hand insåg även de vinsterna med att dela på fler transportsätt – åka gratis i en omställningsfas. Fler bil- och cykelpooler etablerades och cykelbanor byggdes ut. Parkeringsplatser fasades ut i stadskärnor och gav plats till gemensamma stadsodlingar, mer träd samt till mobilitetshus.

Tack vare ett enat politikerbeslut fattades år 2030 äntligen det beslut som länge behövts: en helt ny transportväg skapades för längre persontransporter. Den gamla järnvägsrälsen kunde nu rymma den kraftigt ökande godstrafiken som följde av att långtradartransporter blev orimligt dyra i takt med att tillgången till fossila drivmedel minskat år för år. Jag hade som ett examensarbete att genomföra beräkningar för de nya transportsystemen som stod klar 2036, det nätverk som numer kallas “luftjärnvägen”. Tack vare detta system med upphöjd räls på pålar av fossilfritt stål, så kallade “landbroar”, kunde marken under dem fortsätta att brukas med lågväxande grödor. De spaljéklädda balkarna gjorde det också möjligt att odla vertikalt över hela Skåne. Konstruktionskostnaden blev också mindre än för vanligt markbunden järnväg, och 2033 togs det första spadtaget.

Idag när jag promenerar längs Bellevuevägen i Malmö njuter jag av den friska luften. Den skiljer sig inte så mycket från luften på landsbygden. Bullret från bilar är borta och gatorna som tidigare ockuperades av trimmade bensinbilar myllrar nu istället av folk och små, tysta, elektriska fordon. Parkeringsplatserna har blivit parker, där människor söker svalka under sommarens månadslånga värmeböljor. Vid långresor används den nya luftjärnvägen, eller snabbcykelvägarna med tak av solcellspaneler. Betongstaden är snart bara ett minne bort.

The New Infrastructure (2049)

So much has changed since my my childhood. I remember what it was like to make one’s way around Malmö in the 2020s. The noise of city traffic from the car and bus tires, the air full of exhaust fumes and an asphalt surface that swallowed the city. At the Malmö C and Triangeln train stations, people crowded onto the platforms to get the seats that were available on the departing trains. A chaos like no other - you could never be sure of making your connecting train. In addition, my parents refused to give me a lift even when the car was “free”. They were part of Extinction Rebellion (XR), and for them it was obvious that I should take my bike! But the cycling lanes were not so fun: they were always built for the benefit of cars and “if there was money left in the budget”.

When, in 2028, it was decided that Skåne's contribution to Swedish food security needed to be strengthened, I too began to understand that what mom and dad had worried about was probably real. After that, the politicians began to divide up the area of ​​Skåne in a different way than they had done before. More arable land and farmland were needed, which meant that the road network in both the city and the countryside had to take a back seat. My terrible parents, as I thought at the time, even took it one step further: they sold their only car and spent a lot of time growing potatoes and carrots, to share with others in the neighborhood!

This happened around the same time that fuel costs increased, so much so that few could afford a car. The entire public transport system crashed. That's when I decided to spend my university years learning more about traffic planning.

The environmental movement grew bigger than ever and the massive XR protests all over Skåne finally made the politicians decide that small sustainable vehicles such as bicycles, electric scooters, walkers and electric mopeds would become the dominant means of transport in cities, and that each household was only allowed to own one car. In our family this was not a problem, but many, mainly the well-to-do, protested loudly. However, they too gradually realized the benefits of sharing more modes of transport – to ride for free during a transition phase. More car and bike pools were established and cycling lanes were built. Parking spaces were phased out in city centres and made way for communal urban gardens, more trees and mobility houses.

Thanks to a united political decision, in 2030 a long-needed decision was finally taken: a completely new transport route was created for longer passenger transport. The old railway tracks could now accommodate the sharply increasing freight traffic that resulted from truck transport becoming unreasonably expensive as the availability of fossil fuels decreased year by year. For my examination project, I had to carry out calculations for the new transport systems that would be ready in 2036, the network that is now called the “air rail”. Thanks to this system of elevated rails on piles of fossil-free steel, so-called “land bridges”, the land beneath them could continue to be cultivated with low-growing crops. The trellis-covered beams also made it possible to cultivate vertically across the whole of Skåne. The construction cost was also less than for a conventional terrestrial railway, and in 2033 the project finally began.

Today, as I walk along the Bellevue road in Malmö, I take in the fresh air. It is not so different from the air in the countryside. The noise from cars has disappeared, even the streets that were previously occupied by loud smattering petrol monsters are now bustling with people and small, quiet, electric vehicles. The parking lots have become parks, where people seek coolness during the months-long heat waves of summer. For long journeys, the new sky railway, or the fast cycle paths with roofs of solar panels, are used. The concrete city will soon be just a memory.