Den nya infrastrukturen (2049)

Det är så mycket som har förändrats sedan jag var ung. Jag minns hur det var att ta sig fram i Malmö på 2020-talet. Stadstrafikens buller från bilarnas och bussarnas däck, luften full med avgaser och en asfalterad yta som tog över staden. Vid tågstationerna på Malmö C och Triangeln trängdes folk på perrongerna för att få de sittplatser som fanns på de avgångar som gick. Ett kaos utan dess like - det gick aldrig att vara säker på att komma fram till matcherna i tid. Dessutom vägrade mina föräldrar att skjuta mig även när bilen var “ledig”. De var med i Rebellmammorna och -papporna, och för dem var det självklart att jag skulle cykla! Men cykelvägarna var inte så kul: de byggdes alltid till förmån för bilarna och “om det blev några pengar över”.

När man 2028 beslutat att stärka Skånes bidrag till svensk matsäkerhet började även jag förstå att det mamma och pappa oroat sig för nog var på riktigt. Efter det började man dela upp Skånes yta på ett annat sätt än man hittills gjort. Mer odlingsbar jord och åkermark behövdes, vilket gjorde att vägnätet i både stad och landsbygd fick stå tillbaka. Mina hemska föräldrar, som jag tyckte då, gick t o m före: de sålde sin enda bil och lade mycket tid på att odla potatis och morötter som de dessutom delade med andra i kvarteret!

Detta skedde ungefär samtidigt som bränslekostnaderna ökade så pass mycket att få hade råd med bil. Hela kollektivtrafiken kraschade. Det var då jag bestämde mig för att satsa mina högskoleår på att lära mig mer om trafikplanering.

Miljörörelsen växte sig större än någonsin och Rebellmammornas massiva protester över hela Skåne gjorde till slut att politikerna enades om att små hållbara fordon så som cykel, elsparkcyklar, rullatorer och elektriska mopeder skulle bli de dominerande transportmedlen i städer, och att varje hushåll endast fick äga en bil. I vår familj var detta inget problem, men många, främst välbeställda, protesterade högljutt. Men efter hand insåg även de vinsterna med att dela på fler transportsätt – åka gratis i en omställningsfas. Fler bil- och cykelpooler etablerades och cykelbanor byggdes ut. Parkeringsplatser fasades ut i stadskärnor och gav plats till gemensamma stadsodlingar, mer träd samt till mobilitetshus.

Tack vare ett enat politikerbeslut fattades år 2030 äntligen det beslut som länge behövts: en helt ny transportväg skapades för längre persontransporter. Den gamla järnvägsrälsen kunde nu rymma den kraftigt ökande godstrafiken som följde av att långtradartransporter blev orimligt dyra i takt med att tillgången till fossila drivmedel minskat år för år. Jag hade som ett examensarbete att genomföra beräkningar för de nya transportsystemen som stod klar 2036, det nätverk som numer kallas “luftjärnvägen”. Tack vare detta system med upphöjd räls på pålar av fossilfritt stål, så kallade “landbroar”, kunde marken under dem fortsätta att brukas med lågväxande grödor. De spaljéklädda balkarna gjorde det också möjligt att odla vertikalt över hela Skåne. Konstruktionskostnaden blev också mindre än för vanligt markbunden järnväg, och 2033 togs det första spadtaget.

Idag när jag promenerar längs Bellevuevägen i Malmö njuter jag av den friska luften. Den skiljer sig inte så mycket från luften på landsbygden. Bullret från bilar är borta och gatorna som tidigare ockuperades av trimmade bensinbilar myllrar nu istället av folk och små, tysta, elektriska fordon. Parkeringsplatserna har blivit parker, där människor söker svalka under sommarens månadslånga värmeböljor. Vid långresor används den nya luftjärnvägen, eller snabbcykelvägarna med tak av solcellspaneler. Betongstaden är snart bara ett minne bort.