Eporna

Klara är 40 år och arbetar som mekaniker på en liten firma som hon driver tillsammans med sin partner. Här berättar hon om hur det var att ställa om från fossildrivna bilar till el och biogas.

Jag minns lukten av rostig plåt och oljestänken på jeansen. EPA-kulturen var vårt liv, vårt sätt att äga stan, att vara fria, trots att vi bara var barn. Vi körde längs Scheelegatan ut på Västeråsvägen och sladdade vidare mot småvägarna utanför stan. Dunket från högtalarna, lukten av avgas och känslan av att vara en del av något större. Jag var nog den enda av oss EPA-tjejer som faktiskt gillade att meka. Det var kul att kunna fixa med motorn och fatta hur den funkade och hängde ihop. Hur alla delar var beroende av varandra. Jag tyckte att bilmotorer var vackra.

För Soraja handlade det mer om att kunna röra sig fritt utan att vara beroende av föräldrarna eller, som hon brukade säga, ”nån kille som tror han är bättre än mig bara för att han har körkort.” Emmy var annorlunda. För henne handlade det om den hon blev bakom ratten. Självsäker, lite kaxig, som om hela världen var hennes att ta över.

Vi brukade hänga på parkeringen vid gamla Big Inn, ibland med andra EPA-tjejer, ibland bara vi tre.

Sen kom förändringen.
Först små tecken, som att macken vid Big Inn plötsligt fick fler laddstationer än pumpar. Sen något i nyheterna om oljepriser som sköt i höjden. Det hade alltid funnits snack om att bensinen skulle bli för dyr, att det bara var en tidsfråga innan vi alla skulle tvingas köra elbilar eller biogas, men vi hade aldrig trott att det skulle hända på riktigt.

Plötsligt var bensinen en lyxvara. Skatterna steg, priserna tredubblades på ett år och mackarna började slå igen. Regeringen försökte göra det lättare att byta till el, och regionen startade ett projekt för att hjälpa EPA-ungdomar att konvertera sina bilar.

”Det är ett hån,” sa Soraja när vi först hörde om det. ”Tror de att lite rabatt på en ful elbrödrost ska ersätta en riktig bil med riktig motor? Jag vägrar.”

Vi höll med, eller låtsades hålla med, för sanningen var att vi inte hade så många val. Jag och Emmy gick ihop och byggde om våra bilar till el-varianter. Det var krångligt att hitta konverteringskit och byta ut motor och drivlina, och mycket av den gamla känslan med mekaniken var borta. Soraja höll ut längst, förstås. Men till och med hon fick till slut ge efter.

Sommaren 2029 rullade hon in på parkeringen vid gamla Max i sin ljusblå el-EPA, dekorerad med flames och ”Fröken Snusk” i neonrosa bokstäver över hela sidan. ”Det är inte samma sak,” sa hon när hon klev ur. ”Men det är bättre än inget.” Vi skrattade, och för en stund kändes det nästan som vanligt igen. Nästan.

Oljekrisen 2.0

År 2029 drabbades världen av en ny oljekris, ofta kallad ”oljekrisen 2.0”, som orsakade rekordhöga bränslepriser och en accelererad omställning till eldrivna fordon. Flera stora oljeproducenter i Mellanöstern påverkades av politiska konflikter, tullar och sanktioner, vilket ledde till minskad produktion. Samtidigt förstördes delar av oljeinfrastrukturen i USA och Asien av allt hårdare stormar, bränder och översvämningar. Ryssland begränsade sin export ytterligare för att driva upp priserna, och globalt blev oljeberoende länder allt mer pressade.

I Sverige tredubblades bensinpriserna på ett år, och regeringen införde subventioner för att skynda på övergången till icke-fossildrivna fordon. I Västmanland drabbades både industri, transporter och privatpersoner hårt av de ökade bränslekostnaderna. Region Västmanland startade ett konverteringsprogram för EPA-traktorer och andra äldre fordon, där ekonomiskt stöd erbjöds för att byta ut bensinmotorer mot eldrift eller andra alternativ.

Oljekrisen 2.0 markerade en avgörande punkt i övergången från fossila bränslen och förändrade inte bara bilkulturen, utan också hela transportsektorn, arbetsmarknaden och samhällets syn på energiförsörjning.