Kaffet

Maskrosåkern ligger i den långa slänten bakom huset.
De gula blommorna vänder sig efter solen.
De öppnar sig på morgonen och stänger sig på kvällen.

Framåt maj går jag ut i mitt vita fluffiga maskrosfält och samlar frö. Jag sveper med håven över mängden av maskrosbollar - från sida till sida för att fånga fröhuvudena innan de börjar släppa plantan. Några fröer rymmer alltid, och far som dansande fallskärmar iväg med vinden – bort från åkern, bort från det som jag kan styra och kontrollera, mot ett annat liv.

I augusti är det skördetid. Då har maskrosorna haft hela sommaren på sig att lagra näring i rötterna. Jag vänder upp åkern varsamt för att ta vara på så mycket som möjligt. Jag tvättar dem och låter dem vila luftigt ett par dagar i ladan. Det där med vilan lärde min morfar mig, han var så väldigt noga med sina maskrosrötter, och det blev också det godaste maskroskaffet. Den äldre generationen, de som vet hur riktigt kaffe smakade, säger att det är mycket likt i smak. Jag vet ju inte, men jag tycker det är gott det vi har.   

Att torka och rosta hela skörden brukar ta ett par dagar, sen mal jag det efterhand, väger och förpackar. Jag brukar kunna sälja lite mer än hälften, då har jag kvar till oss, och till att ge bort och till bytes.