Kulturhuset på Näsby (2031)
Det är december 2024. Jag är 22 och har precis suttit av ett treårigt fängelsestraff för att ha organiserat den lokala droghandeln på Näsby. Mamma är så lycklig att jag är ute igen har kommit ut igen. Mina gamla vänner börjar kontakta mig direkt, jag vill inte snacka med dem, jag skäms, men har ingen aning om hur jag ska kunna skaffa andra vänner.
Mamma studerar SFI vid den här tiden, och berättar om mig för sin lärare Birgitta Sharaf. De börjar fundera tillsammans. På Näsby finns en ganska ny fritidsgård men det är bara ungdomar mellan 12 och 18 år som får gå dit. Mamma och Birgitta kommer fram till att det behövs något för alla generationer och kulturer. De kontaktar det kommunala fastighetsbolaget AB Kristianstadsbyggen, och där får de tag på Anders Åkerlind, som också börjat fundera på någon slags gemensamhetslokal för alla på Näsby. Tillsammans hör de av sig till eleverna på skolorna på Näsby och deras föräldrar för att få fler tips.
De snackar med en massa människor och kommer fram till att man borde expandera nya fritidsgården till en närliggande byggnad, där det ska finnas en stor lokal med en scen, ett stort kök, tre mindre rum som kan anpassas efter behov. Mamma, Birgitta, Anders och jag lägger fram det som ett medborgarförslag. Visste inte vad jag skulle tro, men vi fick faktiskt kommunfullmäktige med oss, ganska snabbt också. De såg väl samma möjligheter som vi gjorde antar jag.
Den nya fritidsgården står klar hösten 2027. I början kommer det inte så många besökare, men efter att vi samarbetat med det lokala näringslivet, där engagemang i fritidsgården räknas som friskvård, strömmar resurserna till. Det tar ett år, men snart har ryktet om den nya lokalen med sin engagerade personal spridit sig i området.
I den stora salen är det tre olika band som övar varsin kväll i veckan, och folkdans från olika kulturer på torsdagarskvällar. Vi skrev till Kommunala Musikskolan i Kristianstad, och de donerade begagnade instrument till grupperna som spelar.
I köket lagar folk mat gemensamt en lunch och kväll i veckan. Då och då har vi matlagningskurser, mest vegetariskt från olika kulturer. Till detta använder vi frukt och bär som odlas utanför lokalen. I ateljén hålls det både konstkurser och sömnadskurser där folk kan lära sig att återbruka kläder och textilier.
År 2024 bodde det nästan bara invandrare på Gamlegården, men hösten 2028 är alla lägenheter uthyrda och det har flyttat in många svenska barnfamiljer som förstår att det är så viktigt med samarbete och närhet.
Folk är sjukt driftiga alltså. Det bildas olika grupper som fokuserar på olika hållbarhetsaktiviteter. En grupp planterar frukt- och nötträd, bärbuskar, blommor och olika örter runt om i området. En annan startar en reparationsverkstad i en garagebyggnad som ABK står för och en tredje samlar in olika textilier för att sy om gammalt till nytt och sälja billigt. Intäkterna används till att köpa in tråd och andra tillbehör.
Mamma, Birgitta, Anders och jag är ute och snackar om huset i alla möjliga kommunala sammanhang, och efter ytterligare ett par år startas allaktivitetshus både i centrum och i stadsdelen Vilan. Snart sprider sig vårt koncept till andra delar av Sverige.
Träffade en historiker från Kristianstad universitet här om året, och han sade att vårt koncept var helt rätt i tiden. Hans forskning pekade på att när människor engagerar sig och får många nya vänner i sin närhet behöver de mer tid, men mindre pengar vilket leder till att många går ner i arbetstid. Tydligen var det många som längtade efter ett mindre stressigt liv med mer mänsklig kontakt under 2020-talets mitt och slut.
Tydligen, sade han, var de många allaktivitetshusen som dök upp en bidragande faktor till att rörelsen för sex timmars arbetsdag fick medvind hösten 2027. Man kan alltså säga att det var vår idé som ledde till att den lagen sen klubbades 2030. Ändå lite stolt måste jag säga.
Mohammad Haddad, 51, boende på Näsby