Kulturhuset på Näsby (2031)

English below.

Det är december 2024. Jag är 22 och har precis suttit av ett treårigt fängelsestraff för att ha organiserat den lokala droghandeln på Näsby. Mamma är så lycklig att jag är ute igen. Mina gamla vänner börjar kontakta mig direkt, jag vill inte snacka med dem, jag skäms, men har ingen aning om hur jag ska kunna skaffa andra vänner.

Mamma studerar SFI vid den här tiden, och berättar om mig för sin lärare Birgitta Sharaf. De börjar fundera tillsammans. På Näsby finns en ganska ny fritidsgård men det är bara ungdomar mellan 12 och 18 år som får gå dit. Mamma och Birgitta kommer fram till att det behövs något för alla generationer och kulturer. De kontaktar det kommunala fastighetsbolaget AB Kristianstadsbyggen, och där får de tag på Anders Åkerlind, som också börjat fundera på någon slags gemensamhetslokal för alla på Näsby. Tillsammans hör de av sig till eleverna på skolorna på Näsby och deras föräldrar för att få fler tips.

De snackar med en massa människor och kommer fram till att man borde expandera nya fritidsgården till en närliggande byggnad, där det ska finnas en stor lokal med en scen, ett stort kök, tre mindre rum som kan anpassas efter behov. Mamma, Birgitta, Anders och jag lägger fram det som ett medborgarförslag. Visste inte vad jag skulle tro, men vi fick faktiskt kommunfullmäktige med oss, ganska snabbt också. De såg väl samma möjligheter som vi gjorde antar jag.

Den nya fritidsgården står klar hösten 2027. I början kommer det inte så många besökare, men efter att vi samarbetat med det lokala näringslivet, där engagemang i fritidsgården räknas som friskvård, strömmar resurserna till. Det tar ett år, men snart har ryktet om den nya lokalen med sin engagerade personal spridit sig i området.

I den stora salen är det tre olika band som övar varsin kväll i veckan, och folkdans från olika kulturer på torsdagarskvällar. Vi skrev till Kommunala Musikskolan i Kristianstad, och de donerade begagnade instrument till grupperna som spelar.

I köket lagar folk mat gemensamt en lunch och kväll i veckan. Då och då har vi matlagningskurser, mest vegetariskt från olika kulturer. Till detta använder vi frukt och bär som odlas utanför lokalen. I ateljén hålls det både konstkurser och sömnadskurser där folk kan lära sig att återbruka kläder och textilier.

År 2024 bodde det nästan bara invandrare på Gamlegården, men hösten 2028 är alla lägenheter uthyrda och det har flyttat in många svenska barnfamiljer som förstår att det är så viktigt med samarbete och närhet.

Folk är sjukt driftiga alltså! Det bildas olika grupper som fokuserar på olika hållbarhetsaktiviteter. En grupp planterar frukt- och nötträd, bärbuskar, blommor och olika örter runt om i området. En annan startar en reparationsverkstad i en garagebyggnad som ABK står för och en tredje samlar in olika textilier för att sy om gammalt till nytt och sälja billigt. Intäkterna används till att köpa in tråd och andra tillbehör.

Mamma, Birgitta, Anders och jag är ute och snackar om huset i alla möjliga kommunala sammanhang, och efter ytterligare ett par år startas allaktivitetshus både i centrum och i stadsdelen Vilan. Snart sprider sig vårt koncept till andra delar av Sverige.

Träffade en historiker från Kristianstad universitet här om året, och han sade att vårt koncept var helt rätt i tiden. Hans forskning pekade på att när människor engagerar sig och får många nya vänner i sin närhet behöver de mer tid, men mindre pengar vilket leder till att många går ner i arbetstid. Tydligen var det många som längtade efter ett mindre stressigt liv med mer mänsklig kontakt under 2020-talets mitt och slut.

Tydligen, sade han, var de många allaktivitetshusen som dök upp en bidragande faktor till att rörelsen för sex timmars arbetsdag fick medvind hösten 2027. Man kan alltså säga att det var vår idé som ledde till att den lagen sen klubbades 2030. Ändå lite stolt måste jag säga.

• Mohammad Haddad, 51, boende på Näsby

The Näsby Culture and Community Centre (2031)

It's December 2024. I'm 22 years old and have just served a three-year prison sentence for organizing the local drug trade in Näsby. Mom is so happy that I'm out again. My old friends are starting to contact me, but I don't want to talk to them, I'm ashamed, but I have no idea how I'm going to make new friends.

Mom is studying SFI at this time, and tells her teacher Birgitta Sharaf about me. They start thinking together. There is a fairly new after-school center in Näsby, but only young people between the ages of 12 and 18 are allowed to go there. Mom and Birgitta come to the conclusion that something is needed for all generations and cultures. They contact the municipal real estate company AB Kristianstadsbyggen, and there they get in touch with Anders Åkerlind, who has also started thinking about some kind of community center for everyone in Näsby. Together they reach out to both students at the schools in Näsby and their parents, in order to get more ideas.

After talking to a lot of people, they come to the conclusion that they should expand the new recreation center to a nearby building, where there will be a large room with a stage, a large kitchen, and three smaller rooms that can be adapted as needed. Mom, Birgitta, Anders and I put it forward as a citizens' suggestion. I didn't know what to think, but we actually got the city council on board, pretty quickly too. I guess they saw the same possibilities as we did.

The new recreation center is ready in the fall of 2027. At first, there aren’t that many visitors, but after we collaborate with the local business community, where involvement in the recreation center is considered health care, the resources flow in. It takes a year, but soon the word about the new location with its committed staff has spread throughout the area.

In the large hall, there are three different bands that practice an evening a week, and folk dances from different cultures on Thursday nights. We wrote to the Municipal Music School in Kristianstad, and they donated used instruments to the groups that play.

In the kitchen, people cook together one lunch and evening a week. From time to time, we have cooking classes, mostly vegetarian from different cultures. For this, we use fruit and berries grown outside the premises. In the studio, both art classes and sewing classes are held where people can learn to reuse clothes and textiles.

In 2024, basically only immigrants lived at Gamlegården, but in the fall of 2028, all the apartments are rented out and many Swedish families with children, who understand that cooperation and proximity are so important, have moved in.

People are so industrious! Different groups are formed that focus on different sustainability activities. One group plants fruit and nut trees, berry bushes, flowers and various herbs around the area. Another starts a repair workshop in a garage building that ABK stands for and a third collects various textiles to sew old things into new ones and sell them cheaply. The income is used to buy thread and other accessories.

Mom, Birgitta, Anders and I are out talking about the house in all sorts of municipal contexts, and after another couple of years, community centers pop up in both the city center and the Vilan district. Soon our concept will spread to other parts of Sweden.

Met a historian from Kristianstad University here the other year, and he said that our concept was just right for the time. His research indicated that when people get involved and make many new friends in their neighborhood, they need more time, but less money, which leads to many people cutting back on their working hours. Apparently, many people longed for a less stressful life with more human contact during the mid- and late 2020s.

Apparently, he said, the many community centers that appeared were a contributing factor to the movement for a six-hour workday gaining traction in the fall of 2027. So you could say that it was our idea that led to that law being passed in 2030. I must say, I’m a little proud of that fact.

Mohammad Haddad, 51, Näsby resident