Livsmedelssystemet (2048)

 English below.

Det började med de s.k. 2026-regnen. Skåne, som förr i tiden var en av Sveriges mest produktiva jordbruksregioner, drabbades nu allt oftare av extrema väderförhållanden. Torka och översvämningar avlöste varandra, grödorna tog sig aldrig riktigt. Staten kunde inte längre förlita sig på import av livsmedel, då priserna på detta skjutit i höjden.

Kombinationen av väder och prisökningar på importvaror ledde till att många stadsbor började inse att de behövde ta ansvar för sin egen matsäkerhet. Detta var starten för den numera välkända rörelsen #livetsmat, som 2028 fick många stadsbor att gå samman i hyreskomplex, lära sig självhushållning, och starta gårdskollektiv.

Den nybakade rörelsen stötte dock snabbt på problem. Av den nu oerhört viktiga odlingsbara marken hade stora delar byggts sönder, framför allt runt Lund. Lösningen blev svedjebruk, att genom kontrollerade bränder återuppliva gammal åkermark som lämnats att bli skog.

Ett viktigt centrum för starten av denna rörelse blev området kring Södra Sandby. I början av 2030-talet grundade en grupp klimataktivister och ekologiska jordbrukare där organisationen ”Framtidens Jord”, som snabbt fick stort inflytande genom sina framgångsrika videos i sociala medier. De argumenterade för att en decentralisering var nödvändig för att skapa ett mer motståndskraftigt jordbrukssamhälle. Genom att fokusera på självhushållning och lokala resurser menade gruppen att de negativa konsekvenserna av klimatförändringarnas påverkan på brukbar mark, och bristen på möjlighet till import av livsmedel, kunde motverkas.

Deras budskap fick gehör hos både allmänhet och politiker och en rörelse började arbeta för att återuppbygga landsbygden, och var en bidragande faktor till att regeringen år 2040, inspirerade av EU:s jordbrukspolicy från 2027, införde stödprogram för småskaliga jordbruk och självhushållning. Detta gav ekonomiska incitament för bönder att omvandla sina gårdar till ekologiska och permakulturella system, där principer om biologisk mångfald och främjandet av hållbara ekosystem prioriterades framför avkastning.

Samtidigt stiftades en lag som gav kommunerna större ansvar för den egna matproduktionen. Skånska byar började återuppbygga sina egna livsmedelssystem. Fler och nya grödor kunde odlas, men många av de kryddor som krävde långväga import från andra delar av världen vande sig folk av med. Detta ledde till att nya recept och matkulturer utvecklades.

Förändringarna skedde dock inte utan konflikter, bl. a. transportindustrin och stora livsmedelsbolag såg sina vinster minska och försökte påverka politikerna för att återfå kontrollen över jordbrukssektorn. Hårda strider med många fula knep utkämpades mellan de som ville behålla det gamla industriella jordbruket och de som kämpade för småskaligt och hållbart. 2041 nåddes till slut en kompromiss mellan de båda parternas intresseorganisationer. Det storskaliga jordbruket skulle prioritera odling av de basvaror som var viktiga för hela Sveriges självförsörjning, så som spannmål, baljväxter och rotfrukter, under strikta hållbarhets- och utsläppskrav. Det småskaliga jordbruket skulle istället stå för de varor med högst etiska krav, så som den konstant minskande kött-, ägg-, och mejeriproduktionen, samt all annan frukt och grönt.

Det var alltså långt ifrån självklart att Skåne skulle bli den modell för hållbart jordbruk som det är idag på 2050-talet. Vägen hit var lång, men idag kryllar Skåne av levande samhällen där människor gemensamt arbetar för en hållbar framtid. Trots avrådan från längre resor kommer ändå folk från hela Europa till Skåne på studiebesök, för att se och lära om den framgångsrika skånska jordbruksmodellen.

The food system (2048)

It started with the so-called “2026 rains”. Skåne, one of Sweden's most productive agricultural regions, was increasingly affected by extreme weather conditions. Droughts and floods followed one another, and the crops never fully recovered. The Swedish state could also no longer rely on food imports, as prices for these had skyrocketed.

This combination of extreme weather and price increases on imported goods made many city residents realize that they needed to take responsibility for their own food security. This was the start of the now well-known #livetsmat movement, which in 2028 led many city dwellers to come together in rental complexes, learn self-sufficiency, and form farming collectives.

However, the fledgling movement quickly ran into problems. Large parts of the now extremely important arable land had been built over, especially around Lund. The solution was slash-and-burn farming, to revive old farmland that had been left to become forest through controlled fires.

An important center for the start of this movement was the area around the village of Södra Sandby. In the early 2030s, a group of climate activists and organic farmers founded the organization “Future Earth” there, which quickly gained influence through its successful videos on social media. They argued that decentralization was necessary to create a more resilient agricultural society. By focusing on self-sufficiency and local resources, the group believed that the negative consequences of climate change’s impact on arable land, and the lack of opportunities to import food, could be counteracted.

Their message was heard by both the public and politicians, and a movement began working to rebuild the countryside. This was a contributing factor when the government in 2040, inspired by the EU’s agricultural policy from 2027, introduced support programs for small-scale farming and self-sufficiency initiatives. This provided economic incentives for farmers to convert their farms to organic and permaculture systems, where principles of biodiversity and the promotion of sustainable ecosystems were prioritized over simple yield.

At the same time, a law was passed that gave municipalities greater responsibility for their own food production. Scanian villages began to rebuild their own food systems. More and new crops could be grown, but many of the spices that required long-distance imports from other parts of the world became unusable. This led to the development of new recipes and food cultures. However, the changes did not happen without conflict, as the transport industry and large food companies saw their profits decline and tried to influence politicians to regain control of the agricultural sector. Fierce battles with many ugly tricks were fought between those who wanted to maintain the old industrial agriculture and those who fought for small-scale and sustainable agriculture.

In 2041, a compromise was finally reached between the interest organizations of both parties. Large-scale agriculture would prioritize the cultivation of the basic commodities that were important for the self-sufficiency of all of Sweden, such as cereals, legumes and root vegetables, under strict sustainability and emission requirements. Small-scale agriculture would instead be responsible for the goods with the highest ethical requirements, such as the constantly decreasing meat, egg and dairy production, as well as all other fruit and vegetables.

It was therefore far from obvious that Skåne would become the model for sustainable agriculture that it is today in the 2050s. The road to get here was long, but today Skåne is teeming with vibrant communities where people work together for a sustainable future. Despite advice against longer trips, people from all over Europe still come to Skåne on study visits, to see and learn about Skåne’s successful agricultural model.