Livsmedelssystemet (2048)

Det började med de s.k. 2026-regnen. Skåne, som förr i tiden var en av Sveriges mest produktiva jordbruksregioner, drabbades nu allt oftare av extrema väderförhållanden. Torka och översvämningar avlöste varandra, grödorna tog sig aldrig riktigt. Staten kunde inte längre förlita sig på import av livsmedel, då priserna på detta skjutit i höjden.

Kombinationen av väder och prisökningar på importvaror ledde till att många stadsbor började inse att de behövde ta ansvar för sin egen matsäkerhet. Detta var starten för den numera välkända rörelsen #livetsmat, som 2028 fick många stadsbor att gå samman i hyreskomplex, lära sig självhushållning, och starta gårdskollektiv.

Den nybakade rörelsen stötte dock snabbt på problem. Av den nu oerhört viktiga odlingsbara marken hade stora delar byggts sönder, framför allt runt Lund. Lösningen blev svedjebruk, att genom kontrollerade bränder återuppliva gammal åkermark som lämnats att bli skog.

Ett viktigt centrum för starten av denna rörelse blev området kring Södra Sandby. I början av 2030-talet grundade en grupp klimataktivister och ekologiska jordbrukare där organisationen ”Framtidens Jord”, som snabbt fick stort inflytande genom sina framgångsrika videos i sociala medier. De argumenterade för att en decentralisering var nödvändig för att skapa ett mer motståndskraftigt jordbrukssamhälle. Genom att fokusera på självhushållning och lokala resurser menade gruppen att de negativa konsekvenserna av klimatförändringarnas påverkan på brukbar mark, och bristen på möjlighet till import av livsmedel, kunde motverkas.

Deras budskap fick gehör hos både allmänhet och politiker och en rörelse började arbeta för att återuppbygga landsbygden, och var en bidragande faktor till att regeringen år 2040, inspirerade av EU:s jordbrukspolicy från 2027, införde stödprogram för småskaliga jordbruk och självhushållning. Detta gav ekonomiska incitament för bönder att omvandla sina gårdar till ekologiska och permakulturella system, där principer om biologisk mångfald och främjandet av hållbara ekosystem prioriterades framför avkastning.

Samtidigt stiftades en lag som gav kommunerna större ansvar för den egna matproduktionen. Skånska byar började återuppbygga sina egna livsmedelssystem. Fler och nya grödor kunde odlas, men många av de kryddor som krävde långväga import från andra delar av världen vande sig folk av med. Detta ledde till att nya recept och matkulturer utvecklades.

Förändringarna skedde dock inte utan konflikter, bl. a. transportindustrin och stora livsmedelsbolag såg sina vinster minska och försökte påverka politikerna för att återfå kontrollen över jordbrukssektorn. Hårda strider med många fula knep utkämpades mellan de som ville behålla det gamla industriella jordbruket och de som kämpade för småskaligt och hållbart. 2041 nåddes till slut en kompromiss mellan de båda parternas intresseorganisationer. Det storskaliga jordbruket skulle prioritera odling av de basvaror som var viktiga för hela Sveriges självförsörjning, så som spannmål, baljväxter och rotfrukter, under strikta hållbarhets- och utsläppskrav. Det småskaliga jordbruket skulle istället stå för de varor med högst etiska krav, så som den konstant minskande kött-, ägg-, och mejeriproduktionen, samt all annan frukt och grönt.

Det var alltså långt ifrån självklart att Skåne skulle bli den modell för hållbart jordbruk som det är idag på 2050-talet. Vägen hit var lång, men idag kryllar Skåne av levande samhällen där människor gemensamt arbetar för en hållbar framtid. Trots avrådan från längre resor kommer ändå folk från hela Europa till Skåne på studiebesök, för att se och lära om den framgångsrika skånska jordbruksmodellen.