Omställningskultur
Kulturen har varit en bärande del i att utveckla det hållbara Västerbotten. Ett av de mest ikoniska verken, ”It’s back”, av den välkända författaren Tommy Bildfors från Nordmaling, bidrog till att satsningar på kultur och social hållbarhet i regionen tog ny fart i ett kritiskt läge.
Romanen är delvis verklighetsbaserad och bearbetar de händelser som utspelade sig efter den stora buggen år 2038. Den handlar om it-teknikern Kenneth Andersson som tvingas vidga sitt sociala liv sedan internet kraschat. Tillsammans med sin granne Fatima, startar han en amatörteaterförening som blir ett socialt nav i Nordmaling och återger invånarna en känsla av sammanhang och mening mitt i de svåra prövningar som it-kraschen innebar.
Utdrag ur den kultförklarade Science-fiction boken ”It’s back”.
Kenneth Andersson tittade ut genom fönstret och genom sin egen spegelbild ner på badparken och Dollarstore. Solnedgången och höstfärgerna smälte ihop med konturerna av Kenneth som stod som en transparent mans-Godzilla över Lycksele. Han positionerade kroppen i ett försök att komponera en bild som skulle kunna passa in i en kaffereklam om han nu inte varit endast iförd kalsonger och morgonrock, kanske lite mer vältränad och om reklam fortfarande sändes på tv. Han svor inombords åt tanken att han kunde sakna något så banalt som reklam på tv. Eller tv. Eller, inte för att han någonsin egentligen sett så mycket på tv, allt. Någon form av underhållning. Vad som helst.
Han visste inte själv om han på riktigt övervägde att hoppa eller om det bara var en tvångsmässig impuls. Han led av ångest, som IT-tekniker var han en av de värst drabbade yrkesgrupperna när solstormen slagit till men egentligen var det kanske inte det. Det flesta var tillfälligt utan arbete, ingen teknik fungerade. Samhället var i förändring men Kenneth Anderssons kropp led av abstinens. Det kröp i kroppen. Han lutade pannan mot fönsterrutan.
”Faaan”
När han backade bakåt lämnade pannan ett avtryck av kondens på fönsterrutan.
Jag står inte ut, mimade han och kvävde en impuls att kasta ifrån sig kaffekoppen.
”Jag måste ut ur lägenheten”
[---]
Kenneth stängde dörren försiktigt bakom sig. Han såg på den typiska höghushallen som om han aldrig sett den förut. Han hade aldrig sett hallen som någon slutstation, bara något man skyndsamt passerade. Mitt emot honom var grannen med det utländska namnet. Fatima? Han hade aldrig pratat med henne men lägenheterna var byggda så att även intima ljud som toalettbesök (och värre) kunde höras från grannarna. Det hade blivit intimare sedan världen blev tyst. Han svalde en harkling. Skulle han knacka på? Var det därför han stod i hallen? Vad skulle han säga? Att han inte stod ut? Han höjde näven för att knacka när dörren öppnades.
”Oj, Står du här i hallen”
Kenneth svalde. Han hade några fraser på lager. Vädret, kanske något om tvättstugan? I stället hörde han sig själv uttala orden:
”Hjälp, jag har inget internet!”
Fatima dolde ett leende.
”Ingen har något internet” sa hon. ”Förresten är det inte du som är Internet-Kenneth? IT killen?”
Kenneth var tvungen att begrunda detta medan kinderna brann.
”Är du ok?”
Det var en hypotetisk fråga. Kenneth grät. Han hade inte gråtit sedan han var barn.
”Oj, du måste verkligen ha gillat internet” sa Fatima och backade bakåt. ”Vi kanske kan ta oss lite kaffe?”
[---]
Kenneth balanserade kaffekoppen när han tryckte sig fram genom folkmassan. Han kunde egentligen inte se teatern men efter alla repetitioner kunde han alla repliker och han hörde att publiken skrattade. Han lade handen över koppen för att inte spilla.
”Tjenare KK” ropade någon glatt. ”Kultur-Kenneth”. Han hade vant sig vid detta och införlivat det i sin personlighet. Han trängde sig försiktigt fram mot scenen. Ända sedan det där fikat med Fatima hade något klickat i honom. Han tänkte ofta på vad hon sagt. Om att även i koncentrationslägren så hade tristessen upplevts som tortyr. Hur han först desperat bara velat ha något att göra och hur det blivit nu.
Framme vid scenen andades han ut. Ett väsande ljud hördes när den mörka gestalten gjorde sitt inträde. De vuxna skrattade men barnen såg rädda ut. Orvar var 72 år men en bra bit över två meter och perfekt i rollen som Darth Vader.
”Var är de där överföringarna ni fångade upp?” väste han och Nils som spelade rebellen klev diskret upp på den lilla gömda pallen så att det skulle se ut som den onda halvt mekaniska mannen lyfte honom genom att greppa honom om halsen.
”Vad har du gjort med planerna?” väste den förvrängda rösten.
”Vi fångade inte upp några överföringar. Det här är ett konsulatskepp. Vi är på ett diplomatiskt uppdrag.”
Det hände något i publiken. Det blev inte knäpptyst men man kunde ta på stämningen. De små barnen höll för ögonen. Kenneth mimade med i replikerna.
”Om det här är ett konsulatskepp... var är ambassadören?”
Han torkade försiktigt en tår ur ögat och hoppas ingen såg. Vem kunde ana att han skulle kunna bli så engagerad i något så fånigt som en amatöruppsätting av star wars. Han såg sig om. Publiken satt på helspänn. Alla utom en ung tjej. Det tog ett tag för Kenneth att förstå vad han tittade på. Flickan höll i något som lyste. En mobil. Var det tillbaka?
Det vände sig i magen.
Ur ”It’s back”, av Tommy Bildström, 2040