Ransoneringslotteriet

 English below.

Ibland önskar jag att jag hade fötts 50 år tidigare och vuxit upp under min mormors ungdomstid istället för min. Allting verkade så lättsamt då, att bara kunna välja den godaste maten att äta, att kunna flyga till ett annat land för att vara i solen om vädret var för grått eller gå och välja ut varor att handla bara för att det var kul. Men mormor säger att det inte riktigt var så och att det inte alls gjorde folk glada, det var som att fast de redan hade allt ville de bara ha mer ändå.

Så är det inte riktigt nu. Jag vill såklart också ha en massa saker, men jag är ju också glad över det jag får. Senaste ransoneringslotteriet tilldelade mig ett skrivhäfte. Förra gången fick jag bara ett par skosnören och det gjorde mig verkligen besviken. De går ju inte ens att byta mot något! Mina skosnören är såklart lite slitna, men de håller ju i säkert fyra månader till. Mormor såg hur ledsen jag blev och hjälpte mig att färga om de nya skosnörena med gullris.

Mormor är verkligen uppfinningsrik. Hon kan förvandla nästan vad som helst till något annat, något mer användbart eller mer spännande. Det är verkligen inte alla som har en sån tur att ha en så påhittig mormor som jag har. Många äldre har haft lite svårt att ställa om. De tycker att det var bättre förr och längtar tillbaka till tiden när de bara kunde klicka till sig saker hem till dörren. De flesta kan inte skapa, snickra, sticka eller sy om.

Mormor var 40 när allting började, eller slutade som vissa fortfarande säger. Hon tyckte såklart inte heller att det var kul att behöva anpassa sig, men alla andra alternativ var liksom bra mycket värre. År av katastrofer med torka, översvämningar, bränder eller allt på samma gång ledde till att sjukt många människor, djur och växter dog eller försvann, hela länder tömdes eller slukades av havet och miljontals personer tvingades på flykt.

Här i Skandinavien drabbades vi först inte lika hårt, och folk hade svårt att acceptera att deras pengar inte längre var värda lika mycket efter katastrofåren. Det fanns inte lika mycket kvar att köpa som innan. Folk var arga för att människor som inte var födda här kom hit och tog plats, krävde mat och ville leva. När mormor pratar om hur det var undrar jag varför människor inte kunde se att allt hänger ihop. Att vi ju faktiskt alla bara har ett universum.

Mormor säger att “städa upp, ändra om och ställa till rätta”, det är något helt annat det! Lättare då att bara köra på som vi alltid gjort. Tills det inte fungerar längre. Då krävs ett helt nytt förhållningssätt, säger mormor. Och ibland är det bara en katastrof som kan tvinga fram nya idéer. Till en början visste människorna såklart inte hur de skulle ta sig an denna förändring. Kanske såg de inte alla små möjligheter eftersom de letade efter Den Enda Lösningen, som de var vana att göra. För oss som växer upp nu så känns det så himla konstigt att de förr trodde så mycket på ett enda svar.

Mormor och jag gillar att ta hand om det vi har. Det är vi som sköter om köksträdgården, bär- och fruktodlingen. Mammas nya man skulle gärna ha flyttat härifrån för länge sen, men mamma vägrar, hon säger att det skulle vara för svårt att lämna mig redan. De kommer aldrig kunna spara ihop tillräckligt mycket för att jag också ska kunna flytta med och ärligt talat vet jag inte vad jag vill? Jag har inga stora önskemål, förutom fler spännande saker från ransoneringslotteriet.

The Rationing Lottery

Sometimes I wish I had been born 50 years earlier and grown up during my grandmother's time instead of mine. Everything seemed so easy then, just being able to choose the best food to eat, being able to fly to another country to hang out in the sun if the weather was boring, or going shopping just for fun. But grandma says it wasn't really like that and that it didn't make people happy at all, it was like even though they already had everything they just wanted more and more.

Things aren’t really like that now. Of course I also want a lot of things, but I'm also happy with what I get. I got a notebook from the recent rationing lottery handout. Last time I only got a pair of shoelaces and that really sucked. You can't even trade them for something else! My shoelaces are a bit worn out, of course, but they'll probably last another four months. Grandma saw how sad I was and helped me dye the new shoelaces with goldenrod.

Grandma is a real inventor. She can turn almost anything into something else, something more useful or more exciting. Not everyone is lucky enough to have such an inventive grandmother as me. Many older people have had a bit of a hard time adjusting. They think things used to be better and long for the time when they could just have things delivered to their door. Most people can't create things, do carpentry, knit or sew.

Grandma was 40 when everything started, or ended as some still say. Of course, she didn't think adapting to the new normal was fun either, but all the other options were much worse. Years of disasters with droughts, floods, fires or all of them at the same time led to an crazy number of people, animals and plants dying or disappearing, entire countries were emptied or swallowed by the sea and millions of people were forced to flee.

Here in Scandinavia, we weren't hit as hard at first, and people had a hard time accepting that their money was no longer worth as much after the disaster years. You couldn’t buy as many things as before. People were angry that people who weren't born here came here and took up space, demanded food and wanted to live. When Grandma talks about what it was like, I wonder why people couldn't see that everything is connected. That we actually only have one universe.

Grandma says that "cleaning up, altering and fixing" is something completely different! It's easier then to just keep going as we've always done. Until it doesn't work anymore. Then a whole new approach is needed, Grandma says. And sometimes only a disaster that can force new ideas. At first, people didn't know how to deal with this change, of course. Maybe they didn't see all the small opportunities because they were looking for The One Solution, as they were used to. For us who are growing up now, it feels so strange that they used to believe so much in a single answer.

Grandma and I like to take care of what we have. We tend to the vegetable garden, the berry and fruit patches. Mom's new husband would have liked to have moved away from here a long time ago, but Mom refuses. She says it would be too hard to leave me already. They will never be able to save up enough for me to move with them. Honestly, I don't even know what I want? I don't have any big wishes, except for more exciting things from the rationing lottery.