Ransoneringslotteriet (2040)

Ibland önskar jag att jag hade fötts 50 år tidigare och vuxit upp under min mormors ungdomstid istället för min. Allting verkade så lättsamt då, att bara kunna välja den godaste maten att äta, att kunna flyga till ett annat land för att vara i solen om vädret var för grått eller gå och välja ut varor att handla bara för att det var kul. Men mormor säger att det inte riktigt var så och att det inte alls gjorde folk glada, det var som att fast de redan hade allt ville de bara ha mer ändå.

Så är det inte riktigt nu. Jag vill såklart också ha en massa saker, men jag är ju också glad över det jag får. Senaste ransoneringslotteriet tilldelade mig ett skrivhäfte. Förra gången fick jag bara ett par skosnören och det gjorde mig verkligen besviken. De går ju inte ens att byta mot något! Mina skosnören är såklart lite slitna, men de håller ju i säkert fyra månader till. Mormor såg hur ledsen jag blev och hjälpte mig att färga om de nya skosnörena med gullris.

Mormor är verkligen uppfinningsrik. Hon kan förvandla nästan vad som helst till något annat, något mer användbart eller mer spännande. Det är verkligen inte alla som har en sån tur att ha en så påhittig mormor som jag har. Många äldre har haft lite svårt att ställa om. De tycker att det var bättre förr och längtar tillbaka till tiden när de bara kunde klicka till sig saker hem till dörren. De flesta kan inte skapa, snickra, sticka eller sy om.

Mormor var 40 när allting började, eller slutade som vissa fortfarande säger. Hon tyckte såklart inte heller att det var kul att behöva anpassa sig, men alla andra alternativ var liksom bra mycket värre. År av katastrofer med torka, översvämningar, bränder eller allt på samma gång ledde till att sjukt många människor, djur och växter dog eller försvann, hela länder tömdes eller slukades av havet och miljontals personer tvingades på flykt.

Här i Skandinavien drabbades vi först inte lika hårt, och folk hade svårt att acceptera att deras pengar inte längre var värda lika mycket efter katastrofåren. Det fanns inte lika mycket kvar att köpa som innan. Folk var arga för att människor som inte var födda här kom hit och tog plats, krävde mat och ville leva. När mormor pratar om hur det var undrar jag varför människor inte kunde se att allt hänger ihop. Att vi ju faktiskt alla bara har ett universum.

Mormor säger att “städa upp, ändra om och ställa till rätta”, det är något helt annat det! Lättare då att bara köra på som vi alltid gjort. Tills det inte fungerar längre. Då krävs ett helt nytt förhållningssätt, säger mormor. Och ibland är det bara en katastrof som kan tvinga fram nya idéer. Till en början visste människorna såklart inte hur de skulle ta sig an denna förändring. Kanske såg de inte alla små möjligheter eftersom de letade efter Den Enda Lösningen, som de var vana att göra. För oss som växer upp nu så känns det så himla konstigt att de förr trodde så mycket på ett enda svar.

Mormor och jag gillar att ta hand om det vi har. Det är vi som sköter om köksträdgården, bär- och fruktodlingen. Mammas nya man skulle gärna ha flyttat härifrån för länge sen, men mamma vägrar, hon säger att det skulle vara för svårt att lämna mig redan. De kommer aldrig kunna spara ihop tillräckligt mycket för att jag också ska kunna flytta med och ärligt talat vet jag inte vad jag vill? Jag har inga stora önskemål, förutom fler spännande saker från ransoneringslotteriet.