Skogsbränderna

Västmanland härjades av flera bränder under oåret. Lucas är 35 år och kommer från Surahammar, han arbetar på myndigheten för psykologiskt försvar. Som barn bodde han och hans familj vid Långsjön i Surahammar.

Lucas berättar.

En händelse bortom kulturen, vet inte vart jag hörde uttrycket först. Det är nånting om att människan med sina minnen, traditioner och värderingar helt plötsligt bara är en enda sak – brännbar. Inget spelade nån roll för elden, vi kunde ha varit mossa, myror eller pappkassar. Om man inte hann evakuera i tid skulle man gå till nån strandkant och ha med sig tjocka filtar att blöta och lägga över sig. Seriöst – filtar! Elden kom ju aldrig över sjön, den stannade på andra sidan. Det värsta är att det inte fanns någon anledning till att vi klarade oss. Elden sparade inte den här sidan för att vara schysst, den var lika blind som ett förökande virus eller en maktgalen människa.

Ett år senare var jag nere vid sjön och hittade en liten förkolnad träbit i vattnet vid strandkanten. Den liknade ett öga. Jag var bara nio år men jag kände i hela kroppen, trädet som en gång levt. Och genom ögat kände det mig. (paus) Det här jag jag faktiskt aldrig berättat för nån. (paus) Jag satt väl och grinade ett tag nere vid sjön, hos kolbiten. Jag tror jag fattade nånting där.