Sminket

Jag tycker nog att det var de små sakerna som märktes mest. Att vi mer eller mindre slutade flyga, att vi drog ner på bilåkningen, gick över till elfordon – de där sakerna skedde gradvis och blev på sätt och vis inte så dramatiskt. Det har säkert att göra med vilken generation jag är också, jag var så ung då.

Men vet du vad som var stort? De var när det blev totalförbud mot många av ämnena i krämer och deodoranter. Från en dag till en annan tömdes hyllorna i butikerna. Det var kris för många, det kan jag lova, innan nya produkter dök upp, inte så skadliga, snällare på så många sätt.

Och ja, tänk den sommaren när vi skulle till Glastonburyfestivalen, det var nog lite tidigare, och de förbjöd allt glitter. Först var det katastrof, man hade ju andra prioriteringar i den åldern. Det var verkligen en så stor del av hela upplevelsen, vad man skulle ha på sig, och så glittersminket. Min kompis Kajsa hade övat på jättesnygga ansiktsmålningar, fjärilar, stjärnor… otroligt snyggt. Det känns kanske lite fånigt nu, men det där förbudet blev en jättegrej. Jag vet att vi funderade massor på hur vi skulle smuggla med oss glitter in på festivalområdet. Några av oss började leta runt efter biologiskt nedbrytbart glitter, andra alternativ.

Hur det blev sen? Jodå vi åkte, glitterlösa! Och vet du, när vi väl var där var det något väldigt fint som hände. Mitt i folkhavet, mitt i musiken, kände jag mig så fantastiskt levande. Jag såg mig omkring och insåg att jag var en del av något stort. Att någonting var på väg att hända.