Spotlight: Jannique (2033) (2053)

2033

Jag är 12 år, längst i klassen, och vantrivs i skolan. Just idag har jag dock ledigt för att hjälpa till att sortera spik på det lokala återbruket. Jag älskar att vara här, där jag får vara kreativ, måla skyltar för att guida de många nya besökarna och underhålla dem när de letar efter ett par reparerade gummistövlar eller pallkragar till sin örtaträdgård. Jag brukar låtsas vara olika personer i de olika avdelningarna: en gammal övervintrad NATO-soldat, en vilsen stockholmare eller kanske en superdryg energipolis. Vissa tycker jag stör, men de flesta skrattar.

Idag är det dock tomt här, och mina fingrar är rödorange och doftar av rost från spiken jag sorterar. Tur att Åke är här. Han är min kompis, och när vi har pass samtidigt berättar vi historier för varandra och tipsar varandra om böcker. Ibland blir det till och med lite av en tävling. Vem kan ta till vara flest spik innan lunch. På materialåterbruket får alla arbetare låna varsin arbetsblus för att skydda sina privata kläder. Jag har en hemstickad ulltröja av garn som tidigare varit min och min bror Pascals vinterstrumpor, men som vi vuxit ur sedan länge.

Efter arbetspasset säger jag hejdå till Åke och cyklar hem genom Marieholm. Solcellsgatlyktorna är fortfarande laddade och längs trottoarerna är folk ute och arbetar i sina odlingslådor. Jag passerar Stora Torg med grönsakshandlarna och återbrukarna. Mitt emot ligger andelscideriet som just släppt sin nya batch på höstäpplen. Mamma säger att jag är för ung för att smaka, men igår snodde jag en flaska som trillat ned bakom lastpallarna. Blev rätt besviken, smakade mest lite ruttet, tyckte jag.

När jag närmar sig hemmet glesnar husen och åkerplättarna och hagarna breder ut sig. Jag passerar det gamla friluftsbadet som gett plats åt en fiskodling, stannar, kliver av cykeln och lutar den mot självbetjäningsskjulet. Jag tar ner håven och fiskar med van hand upp en rödstrimma. De rosa fjällen glänser i mina fuktiga händer när jag öppnar dörren till vårt kollektiv. Som vanligt äter vi fisk på tisdagar.

2053:

20 år senare är jag vuxen och förälder till en 7-årig son. Jag och Åke funderade länge på om vi skulle skaffa barn eller inte, och efter många långa samtal bestämde vi oss: ett, men inte fler. Det kändes helt enkelt inte helt rätt att behöva ta alla de kollektiva resurserna i anspråk som två eller fler barn skulle kräva. Vi lever dock inte ensamma, utan bor kvar i Marieholm, med många andra vuxna och barn omkring oss. 

Samhället har förändrats en hel del sedan jag var 12 och stod där i återbruket och sorterade mina spikar: SP-produkterna har gjort sitt intåg, kollektivtrafiken byggts ut och ransonering av vissa saker införts. Jag vet att många av de boende på Solbacken där jag jobbar hade svårare att acceptera de konsumtionsmässiga begränsningar som kommit med åren, men själv tycker jag att den stora omställningen samhället gått igenom under min livstid varit ganska skön. Efter arbetsreformen och medborgarlönen infördes hade mina föräldrar mer tid att spendera med mig, och jag tror det är en stor del av varför vi har en så bra relation idag. De var alltid där för mig, liksom.

Det känns också som att vi pratar mer med varandra i byn idag än vad vi gjorde tidigare. Vi har en bra sammanhållning, och när vi träffas för skördefestivalen i oktober varje år så finns det alltid mycket att fira.