Spotlight: Jannique (2033) (2053)

 English below.

2033:

Jag är 12 år, längst i klassen, och vantrivs i skolan. Just idag har jag dock ledigt för att hjälpa till att sortera spik på det lokala återbruket. Jag älskar att vara här, där jag får vara kreativ, måla skyltar för att guida de många nya besökarna och underhålla dem när de letar efter ett par reparerade gummistövlar eller pallkragar till sin örtaträdgård. Jag brukar låtsas vara olika personer i de olika avdelningarna: en gammal övervintrad NATO-soldat, en vilsen stockholmare eller kanske en superdryg energipolis. Vissa tycker jag stör, men de flesta skrattar.

Idag är det dock tomt här, och mina fingrar är rödorange och doftar av rost från spiken jag sorterar. Tur att Lucas är här. Han är min kompis, och när vi har pass samtidigt berättar vi historier för varandra och tipsar varandra om böcker. Ibland blir det till och med lite av en tävling. Vem kan ta till vara flest spik innan lunch. På materialåterbruket får alla arbetare låna varsin arbetsblus för att skydda sina privata kläder. Jag har en hemstickad ulltröja av garn som tidigare varit min och min bror Pascals vinterstrumpor, men som vi vuxit ur sedan länge.

Efter arbetspasset säger jag hejdå till Lucas och cyklar hem genom Marieholm. Solcellsgatlyktorna är fortfarande laddade och längs trottoarerna är folk ute och arbetar i sina odlingslådor. Jag passerar Stora Torg med grönsakshandlarna och återbrukarna. Mitt emot ligger andelscideriet som just släppt sin nya batch på höstäpplen. Mamma säger att jag är för ung för att smaka, men igår snodde jag en flaska som trillat ned bakom lastpallarna. Blev rätt besviken, smakade mest lite ruttet, tyckte jag.

När jag närmar sig hemmet glesnar husen och åkerplättarna och hagarna breder ut sig. Jag passerar det gamla friluftsbadet som gett plats åt en fiskodling, stannar, kliver av cykeln och lutar den mot självbetjäningsskjulet. Jag tar ner håven och fiskar med van hand upp en rödstrimma. De rosa fjällen glänser i mina fuktiga händer när jag öppnar dörren till vårt kollektiv. Som vanligt äter vi fisk på tisdagar.

2053:

20 år senare är jag vuxen och förälder till en 7-årig son. Jag och Lucas funderade länge på om vi skulle skaffa barn eller inte, och efter många långa samtal bestämde vi oss: ett, men inte fler. Det kändes helt enkelt inte helt rätt att behöva ta alla de kollektiva resurserna i anspråk som två eller fler barn skulle kräva. Vi lever dock inte ensamma, utan bor kvar i Marieholm, med många andra vuxna och barn omkring oss. 

Samhället har förändrats en hel del sedan jag var 12 och stod där i återbruket och sorterade mina spikar: SP-produkterna har gjort sitt intåg, kollektivtrafiken byggts ut och ransonering av vissa saker införts. Jag vet att många av de boende på Solbacken där jag jobbar hade svårare att acceptera de konsumtionsmässiga begränsningar som kommit med åren, men själv tycker jag att den stora omställningen samhället gått igenom under min livstid varit ganska skön. Efter arbetsreformen och medborgarlönen infördes hade mina föräldrar mer tid att spendera med mig, och jag tror det är en stor del av varför vi har en så bra relation idag. De var alltid där för mig, liksom.

Det känns också som att vi pratar mer med varandra i byn idag än vad vi gjorde tidigare. Vi har en bra sammanhållning, och när vi träffas för skördefestivalen i oktober varje år så finns det alltid mycket att fira.

Spotlight: Jannique (2033) (2053)

2033

I'm 12 years old, the oldest in my class, and I hate school. Today, however, I have the day off to help sort iron nails at the local recycling center. I love it here. I get to be creative, paint signs to guide the many new visitors and entertain them as they look for a pair of repaired rubber boots or pallet collars for their herb garden. I usually act like different people in the various departments: an old retired NATO soldier, a lost Stockholmer or maybe a super-rich energy detector police. Some people think I'm annoying, but most people laugh.

Today it's empty here, however, and my fingers are reddish-orange and smell of rust from the nails I'm sorting. Luckily, Lucas is also around. He's my friend, and when we have time together, we tell each other stories and recommend books. Sometimes it even becomes a bit of a competition: who can sort the most nails before lunch. At the recycling center, all workers are given a work shirt to protect their private clothes. I have a home-knitted wool sweater made from the yarn of my and my brother Pascal's old winter socks, which we have long since outgrown.

After the work shift, I say goodbye to Lucas and cycle home through Marieholm. The solar streetlights are still charged and along the sidewalks people are out working in their plant boxes. I pass by Stora Torg with the greengrocers and recyclers. Opposite is the cooperative cidery that has just released its new batch of autumn apples. Mom says I'm too young to taste, but yesterday I snatched a bottle that had fallen behind the pallets. I was quite disappointed, it mostly tasted a bit rotten, I thought.

As I approach home, the houses become sparser and the fields and pastures spread out. I pass the old open-air swimming pool that has turned into a fish farm, stop, get off my bike and lean it against the self-service shed. I take down the net and fish up a Tilapia with a practiced hand. The pink scales shine in my damp hands when I open the door to our collective house. As usual, we eat fish on Tuesdays.

2053:

20 years later, I am an adult and the parent of a 7-year-old son. Lucas and I thought for a long time about whether or not to have children, and after many long conversations we decided: one, but no more. It simply didn't feel quite right to have to use all the collective resources that two or more children would require. However, we don't live alone. We are still here in Marieholm, surrounded by many other adults and children.

Society has changed a lot since I was 12 and stood there in the recycling center sorting my nails: the SP products have appeared, public transport has expanded and rationing of certain things has been introduced. I know that many of the residents of Solbacken where I work had a harder time accepting the consumption restrictions that have come over the years, but I personally think that the major change society has gone through during my lifetime has been quite nice. After the labor reform and the introduction of the basic income, my parents had more time to spend with me, and I think that is a big part of why we have such a good relationship today. They were always there for me, too.

It also feels like we talk to each other more in the village today than we did before. We have a good sense of community, and when we meet for the harvest festival in October every year, there is always a lot to celebrate.