“Tjänstis” (2050)

Vaknar abrupt av ett oljud. Det skramlar nere från samlingsköket. Det verkar vara dags att gå upp, fast det finns ju inte direkt någon anledning och det känns sjukt tidigt. Det är planeringsdag i skolan. Just det… Tjänstis, det är min tur idag. Kallelsen har legat framme ett tag, men har fan inte pallat tänka på den alls. Nu ligger den och skräpar på köksbordet under en smörkniv. Smutsig och lite fet.

Var det bättre förr? Det var i alla fall annorlunda – har jag hört. Men vad vet jag? Jag är bara 16. Det sägs att det var årtionden av samhällskriser, arbetslöshet och en stigande känsla av meningslöshet. Sen kom tjänstis eller Samhällstjänst som det heter egentligen. Alla blev glada och problemen försvann. Skojar! Ehh, alla verkade hata systemet och allt snack om “Gemenskap”, “Gott syfte”, “Stärka banden”. Bla bla bla.

Redan på typ 30-talet var det problem. En lagstadgad 6-timmars arbetsdag infördes 2031 för att fler skulle kunna arbeta, men den accelererande automatiseringen neutraliserade dess effekt. Går ju bara att älska AI och robotar – NOT! För att möta ett samhälle där arbetskraften fanns i överflöd men där många kände sig överflödiga, beslutades det att alla över 16 år skulle bidra med tio timmar i veckan i samhällsnyttiga uppgifter. Fy fan, tio timmar, fatta, hur mycket som helst, typ en hel dag. Det kunde vara arbete med barn, äldre, grönytor, infrastruktur eller något annat jävla skit som höll samhället fungerande. Det tog ju en jävla massa tid från skolarbetet. Och kanske var inte skolan så viktig när de fick för sig att införa tjänstis, men idag går det inte att komma någonstans om man inte har klarat den. Vill man ha ett jobb med bättre betalt än medborgarlönen behöver man ju plugga eller ha varit lärling.

Sa jag att alla hatade tjänstis? Första åren präglades av massiv kritik. Många såg det som tvångsarbete, ett sätt att täcka upp för det som tidigare varit betalda tjänster. Men allt eftersom effekten av insatsen blev tydlig – starkare lokalsamhällen, en ny känsla av syfte – förändrades opinionen. Håller inte med, men whatever. Nu är i alla fall tjänstis en självklarhet, eller typ en plikt, men också något annat. Något större.

Den smörfeta kallelsen – grönytor! Nej, nej, nej, nej. Rensa ogräs, sopa gångvägar, något i den stilen. Total omotivation. Jag skulle så mycket hellre läsa klart Donna Ashtons Rymdflykt istället. Vi ska ses i läsecirkeln i övermorgon och jag har säkert 350 sidor kvar. Fy fan. Men det är ett måste, inget som går att slippa. Bara att hasa sig iväg. Plikt.

Uppsamlingsplats 7, parken mitt emot Medborgarhuset i Eslöv. Regnig morgon, besk energidricka, plastad macka med ost och gurka. Kollar mig om efter Destiny. Vi bodde tillsammans när de kom hit för några år sedan. Vi var jättenära, men har inte setts på ett bra tag. Men det enda jag ser är några andra lösa typer, några l33t, en del n00bs. Händer i arbete, fucking jord under naglarna, resultat. Prydliga rabatter, lite renare, lite grönare. Något som syns. Och det är inte för betyg, inte för pengar. Det bara är, typ.

Det finns statistik, minns några tråkiga siffror om suicidtalen, så sjukt mycket död på 30-talet tydligen, folk tappade det helt. Typ tappat tron på att de behövdes. Tjänstis har kanske inte löst allt, men det har gett en del en känsla av riktning. Det är ingen stor sak. Bara något. Kanske är något bättre än inget? Vad vet jag?

Community service (2050)

I wake up abruptly because of some noise. There's a rattling sound downstairs from the communal kitchen. Guess it’s time to get up, although there's no real reason to and it feels way early. It's planning day at school. Which means... Community service, it's my turn today. The notice has been lying around for a while, but I haven't had the time to think about it at all. Now it's lying on the kitchen table under a butter knife. Dirty and a little greasy.

Was it better before? It was different anyway - I've heard. But what do I know? I'm only 16. They say there were decades of social crises, unemployment and a rising sense of meaninglessness. Then came Community service service. Everyone was happy and the problems disappeared. Just kidding! Ehh, everyone seemed to hate the system and all the talk about "Community", "Good purpose", "Strengthening ties". Blah blah blah.

There were problems as early as the 30s. A statutory 6-hour workday was introduced in 2031 so that more people could work, but the accelerating automation neutralized its effect. Gotta love AI and robots – NOT! To meet a society where labor was abundant but where many felt superfluous, it was decided that everyone over 16 would contribute ten hours a week in socially useful tasks. Hell, ten hours, Jesus, that’s so much, like a whole day. It could be work with children, the elderly, green spaces, infrastructure or whatever damn thing kept society functioning. It takes a hell of a lot of time away from schoolwork. And maybe school wasn't that important when they decided to introduce civil service, but today you can't get anywhere if you haven't passed it. If you want a job that pays better than the citizen’s wage, you need to study or done an apprenticeship.

Did I say that everyone hated community service? The first years were marked by massive criticism. Many saw it as forced labor, a way to cover up for what had previously been paid services. But as the impact of the initiative became clear – stronger local communities, a new sense of purpose – public opinion changed. I don’t agree, but whatever. Now at least service is a given, or kind of a duty, but also something else. Something bigger.

The glorious calling – green spaces! No, no, no, no. Weeding, sweeping walkways, something like that. Total lack of motivation. I would much rather finish reading Donna Ashton’s Space Flight instead. The reading circle is supposed to meet the day after tomorrow, and I probably have 350 pages left. Damn it. But it’s a must, nothing you can avoid. Just scurry away. Duty.

Meeting point 7, the park opposite the Citizens’ House in Eslöv. Rainy morning, bitter energy drink, plastic sandwich with cheese and cucumber. Checking for Destiny. We lived together when they came here a few years ago. We were really close, but haven't seen each other in a while. But all I see are some other loose guys, some l33t, some n00bs. Hands at work, fucking dirt under their nails, results. Neat discounts, a little cleaner, a little greener. Something that shows. And it's not for grades, not for money. It just, like… is.

There are statistics, I remember some sad numbers about suicide rates, so many deaths in the 30s apparently, people completely lost it. Like lost faith that they were needed. The community service may not have solved everything, but it has given some people a sense of direction. It's not a big deal. Just something. Maybe something is better than nothing? What do I know?