“Tjänstis” (2050)

Vaknar abrupt av ett oljud. Det skramlar nere från samlingsköket. Det verkar vara dags att gå upp, fast det finns ju inte direkt någon anledning och det känns sjukt tidigt. Det är planeringsdag i skolan. Just det… Tjänstis, det är min tur idag. Kallelsen har legat framme ett tag, men har fan inte pallat tänka på den alls. Nu ligger den och skräpar på köksbordet under en smörkniv. Smutsig och lite fet.

Var det bättre förr? Det var i alla fall annorlunda – har jag hört. Men vad vet jag? Jag är bara 16. Det sägs att det var årtionden av samhällskriser, arbetslöshet och en stigande känsla av meningslöshet. Sen kom tjänstis eller Samhällstjänst som det heter egentligen. Alla blev glada och problemen försvann. Skojar! Ehh, alla verkade hata systemet och allt snack om “Gemenskap”, “Gott syfte”, “Stärka banden”. Bla bla bla.

Redan på typ 30-talet var det problem. En lagstadgad 6-timmars arbetsdag infördes 2031 för att fler skulle kunna arbeta, men den accelererande automatiseringen neutraliserade dess effekt. Går ju bara att älska AI och robotar – NOT! För att möta ett samhälle där arbetskraften fanns i överflöd men där många kände sig överflödiga, beslutades det att alla över 16 år skulle bidra med tio timmar i veckan i samhällsnyttiga uppgifter. Fy fan, tio timmar, fatta, hur mycket som helst, typ en hel dag. Det kunde vara arbete med barn, äldre, grönytor, infrastruktur eller något annat jävla skit som höll samhället fungerande. Det tog ju en jävla massa tid från skolarbetet. Och kanske var inte skolan så viktig när de fick för sig att införa tjänstis, men idag går det inte att komma någonstans om man inte har klarat den. Vill man ha ett jobb med bättre betalt än medborgarlönen behöver man ju plugga eller ha varit lärling.

Sa jag att alla hatade tjänstis? Första åren präglades av massiv kritik. Många såg det som tvångsarbete, ett sätt att täcka upp för det som tidigare varit betalda tjänster. Men allt eftersom effekten av insatsen blev tydlig – starkare lokalsamhällen, en ny känsla av syfte – förändrades opinionen. Håller inte med, men whatever. Nu är i alla fall tjänstis en självklarhet, eller typ en plikt, men också något annat. Något större.

Den smörfeta kallelsen – grönytor! Nej, nej, nej, nej. Rensa ogräs, sopa gångvägar, något i den stilen. Total omotivation. Jag skulle så mycket hellre läsa klart Donna Ashtons Rymdflykt istället. Vi ska ses i läsecirkeln i övermorgon och jag har säkert 350 sidor kvar. Fy fan. Men det är ett måste, inget som går att slippa. Bara att hasa sig iväg. Plikt.

Uppsamlingsplats 7, parken mitt emot Medborgarhuset i Eslöv. Regnig morgon, besk energidricka, plastad macka med ost och gurka. Kollar mig om efter Destiny. Vi bodde tillsammans när de kom hit för några år sedan. Vi var jättenära, men har inte setts på ett bra tag. Men det enda jag ser är några andra lösa typer, några l33t, en del n00bs. Händer i arbete, fucking jord under naglarna, resultat. Prydliga rabatter, lite renare, lite grönare. Något som syns. Och det är inte för betyg, inte för pengar. Det bara är, typ.

Det finns statistik, minns några tråkiga siffror om suicidtalen, så sjukt mycket död på 30-talet tydligen, folk tappade det helt. Typ tappat tron på att de behövdes. Tjänstis har kanske inte löst allt, men det har gett en del en känsla av riktning. Det är ingen stor sak. Bara något. Kanske är något bättre än inget? Vad vet jag?